Bara för att jag älskar er!

Och jag tror inte att jag kan fatta det ännu...
Jag vet ju hur det ligger till och jag vet att det är så här nu...
Men det är inte mer...

Tankarna snurrar runt i mitt huvud...
Och någonstans där inne så kan jag inte sluta fundera...
Vad hände egentligen?
När misste vi varandra...
När misste vi det vi hade?
Hade vi verkligen något?
Eller var det bara något vi trodde att det var?

Vad hände med våra ord?
Hittade vi på dom för att göra den andre glad?
Fanns där något som inte skulle varit där?

Jaa frågorna är många... Men svaren få.

Jag gick ensam på gatorna här i flen igår kväll.
Regnet öste ner...
Inte så kul tänker nog många...
Men hur tråkigt det än var med regnet så kunde jag inte annat än att le.
Vet inte varför... Men jag log!

Konstiga är vi människor... Men tankarna vi bär med oss är konstigare ändå!
Vi deppar för att vi inte får vara en del av en annan människas liv.
Vi blir glada för någon annans fel steg...
Vi irriterar oss över ord och handlingar som inte har med oss att göra.
Vi skrattar åt en fiendes fiasko...
Och vi gråter floder för kärleken...

Kärlek och smärta är samma sak fast i olika ord.
Varför kan vi bara inte skita i alla människor runt oss...
och bara tänka på oss själva?
Varför gör vi inte bara det som VI vill göra...
Det VI vill uppnå...
Varför ska man altid bry sig om vad alla andra tycker och tänker?
Vi människor är konstiga...