Ska försöka komma igång med bloggen igen!
Fy, missfall är verkligen hemskt. Det önskar man verkligen ingen annan människa. Fick själv ett missfall, innan jag blev gravid med Angela, i v.14 efter en ofostrig graviditet. Läkaren såg på ultraljud att livmodern slutat växa i v.6. Snacka om att man kände sig lurad. Men även om det är hemskt är det ju bara att försöka igen och hoppas att man blir gravid snabbt igen och att det går bra :)
Så himla roligt att höra Helena, vad roligt för er! Jag har faktiskt gått runt och undrat om ni ska ha fler eller om ni tyckte det räckte med en ;) Själva är vi inte riktigt redo för en till, men Olivia är juh bara 2,5 år än så länge!
Vill inte riktigt skriva mitt namn, eftersom det inte är officiellt för min del än... Men om jag säger att vi skrivit på fejjan och är ungefär lika långt gågna så borde du minnas.
Jag är skiiiitnojig. Jag har fått tid för RUL 2 april och det är sååååå lång tid till dess. Jag tror hela tiden att det är nåt fel. Att fostret dött i magen men att det inte blivit nån blödning, eller att jag bara är "skengravid". Pratade med barnmorskan vid inskrivningen om detta men hon verkar ovillig att låta mig göra ett VUL....hon rådde mig att göra ett nytt graviditetstest och det gjorde jag. Det var positivt men jag är fortfarande orolig, varenda dag. Jag tänker på det varenda dag och det känns som att det inte finns nån jag kan prata med detta om.
Jaja, så glad att du iaf fått se det lilla livet, det måste kännas mycket mer verkligt!
